Per Albin Hansson delade inte Sveriges statsministrars fäbless för ansiktshår. Ja, det är naturligtvis en kombination av faktorer som låg bakom den politiska ansiktsbehåringens tragiska bortgång, men faktum är att Per Albin bröt en hyfsat intakt mustasch- och skäggtrend. Hårigt statsministernylle är alltjämt bannlyst. Från begynnelsen 1876 och Louis De Geer till Felix Hamrins blygsamma fyrtionio dagar 1932, stoltserade en överväldigande majoritet av Sveriges statsministrar med mustasch och/eller skägg. Men den 24 september 1932 klev han in, självgod och kompromisslöst slät: Per Albin Hansson. Bondeförbundets Axel Pehrsson-Bramstorp gjorde ett tappert försök med sina etthundraen mustaschprydda statsministerdagar 1936, men sedan var han tillbaka igen, den släta skåningen. Per Albins fjorton celebra år på tronen kvävde långsamt bilden av en svensk statsminister med hår i ansiktet. Tage Erlander, den stackarn, fick snällt hyvla på.
Det verkar som att Per Albins landsfaderliga prägel på ämbetet satte standarden för hur en svensk man med politisk auktoritet bör se ut. Slät. Självfallet har – och hade – västerländska politikertrender i stort ett avgörande. Amerikanerna slutade tidigt, men britternas mustaschprydde premiärminister Harold Macmillan satt på posten så sent som 1963. Fransmännens president Vincent Auriol hängde kvar till 1954. Danskarna ståtade med Anker Jørgensen till 1982 för bövelen. Inte ens under mustasch- och skäggdynastins 70-tal tilläts hår på de svenska statsministrarnas ansikten. Nej, jag räknar inte Thorbjörn Fälldins och Ola Ullstens i sammanhanget ytterst blygsamma polisonger. Dels för att det spolierar min teori, dels för att deras polisonger snarare är en slags extension av håret på huvudet – en del av en frisyr.
Så, vad har detta i förlängningen lett till? En framtid med till utseendet tråkigt förutsägbara schabloner till statsministrar givetvis. Men kanske även det, att efter sjuttiosex skägglösa år, är Sverige alldeles strax redo för en kvinnlig statsminister.
//Linus